Fantastiskt förr – fantastiskt fortfarande

För några dagar sedan fick jag ett mms av min moster, Carin. Bara en bild, inget mer. Den bruntonade och något tilltygade bilden gick rakt in i hjärtat. Inte bara för att jag genast kände igen personerna, utan även för att det är en fantastisk bild – den har något särskilt och är inte en i mängden. Bilden berättar något för mig, som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Den lämnar mig undrande och inte oberörd.

Det är min mormor och morfar på bilden. De är i förgrunden, lite ur fokus, och i bakgrunden ser man människor och uppradade bilar. Jag fick veta att bilden är från 1951 eller 1952. Då var morfar runt 30 år och mormor drygt 20. De är klädda för fest. Han ser självsäker ut, där han ligger i gräset och håller om henne. Hon ser lite blygare ut, kanske inför kameran, men kramar hans hand. Fokus är på människorna i bakgrunden. Jag ser, tar in, känner och undrar. Vad händer? Vad gör de? Vad hände minuterna efter bilden togs?

Morfar gick bort den 16 februari 2002, året då han skulle fylla 81. Min mormor blir 83 år i maj och hon har varit änka i snart exakt tio år. Mormor har fotot i sin plånbok. Den bilden har levt med henne i sextio år och gör det fortfarande.

Jag tycker på något sätt att det är hisnande och svindlande. Betydelsen av en bild. Hur en bild kan frysa tiden. Hur en bild kan ta oss tillbaka till något som inte längre finns, förutom i hjärtat. Svindlande. Magi!