Jag har följt ett mirakel på väldigt nära, men samtidigt väldigt långt, håll. En slug liten varelse har, utan att ens veta om det själv, tagit sin mosters hjärta och lindat in det runt ett av sina små fingrar. Många glädjetårar har runnit när min syster har skickat bildmeddelanden, där jag på 60 mils avstånd har kunnat följa min systersons utveckling. Och mostershjärtat håller på att sprängas av saknad, men samtidig glädje och stolthet. Han är lik sin far, men har min systers ögon och mun när han ler.
Jag är nyopererad i min högerhand (ligamentskada) och två dagar efter min operation var det dags för min systersons ettårsdag. I Skåne. Inte kunde vi väl missa den? Nä, det kunde vi inte, så vi åkte de 60 milen dagen efter min operation och hade en arsenal av morfin och annat med oss. Och jag fick min belöning så fort vi kommit innanför dörren på det lilla korsvirkeshuset – en spontankram av tultingen som började gå för 1,5 månad sedan?! Det går fort, med de där små. Sist jag såg honom, i september, kröp han snabbt över golvet och hade precis börjat klättra i kökslådorna. Den sista och bästa belöningen fick jag i söndags, innan vi skulle köra de 60 milen hem igen. Gos och mys, alldeles ensamma i soffan, innan det var dags att säga hejdå och ettåringen skulle sova middag.
Jag tänkte bjuda på några glimtar av de tillfällen det senaste året som jag har haft förmånen att träffa min alldeles fantastiske och underbare systerson.
Vidar.
/Jane
—IN ENGLISH—
I have followed a miracle at very close range , but yet on a long distance. A sly little creature has, without even knowing it himself, taken his aunt’s heart and wrapped it around one of his little fingers. Many tears of joy have been wept when my sister has sent the picture messages with my nephew’s development. And my heart has been about to burst of missing, joy and pride. He looks a lot like his dad, but has my sister’s eyes and lips when he smiles.
I just recently had an operation on my right wrist and two days after my surgery, it was time for my nephew’s first birthday. In Skåne. We could not really miss it? Nah, that we couldn’t, so we drove the 600 km the day after my surgery and had an arsenal of morphine and other things with us. And I got my reward as soon as we got inside the door of the small half-timbered house – a spontaneous hug from the little one?! He, who started to walk 1.5 months ago?! The little ones develop fast. Last time I saw him, in September, he crawled quickly across the floor and had just begun to climb in the kitchen drawers. I recieved the last and the best reward on our last day, before we would drive the 600 km back home again. Him and me cuddling, all alone on the couch, before it was time to say goodbye and the one-year old would take a nap.
I was going to share a few glimpses of the times in the past year that I have had the privilege to meet my fantastic and wonderful nephew.
Vidar.
/Jane
